Hans Lööf

När det kortsiktiga får avgöra

Jag skall berätta två historier. En om en spökstad i Bergslagen och en om ett berg i Tornedalen. De kommer från en period när jag arbetade som journalist. Sedan skall jag via SGU försöka knyta ihop dessa historier till ett påstående om att den nuvarande generösa mineralpolitikens kortsiktighet kan få allvarliga långsiktiga följder för människor, natur och ekonomi.

Spökstaden
Mitt allra första journalistjobb på 1970-talet var att skriva om spökstaden i det som i folkmun kallades gamla Grängesberg. Man kunde se nedlagda affärer och tomma hus med igenspikade fönster genom avspärrningarna

Vid sekelskiftet 1899-1900 var Grängesbergsbolaget Sveriges mest lönsamma företag. Grängesbergsbolaget var Sveriges första multinationella företag, och  den 1,9 miljarder år gamla grängesbergsmalmen ansågs länge som världens främsta järnmalmsfyndighet. Med järnmalmsbrytningen växte Grängesberg mycket snabbt.

Under en tioårsperiod i början av 1900- tredubblade samhället sin befolkning. Grängesberg var ett bolag, som hade egen järnväg. Den gick  till Oxelösund, där man hade eget järnverk. Man hade ett eget rederi med 70 handelsfartyg. Man hade en egen hamn. Man hade en dynamitfabrik. Man ägde hela LKAB uppe i Kiruna. Man startade Metallverken i Västerås och  ASEA i Ludvika. Man hade ett eget bryggeri.

Man hade också hjälp av den allt snabbare tekniska utvecklingen. I början av 1970-talet bröts i Grängesberg upp till fyra miljoner ton malm per år med en bråkdel av arbetsstyrkan när den var som störst.

Men den moderna brytningstekniken hade också successivt underminerat marken och på 1970-talet tvingades man flytta hela samhällets centrum. Kvar blev spökstaden där det som inte rasat ner i gruvan fanns kvar bakom avspärrningarna.

I slutet av 1980-talet lades gruvan ner, efter att staten hade plöjt ner miljarder i olika stödåtgärder. Idag har Grängesberg 3 400 invåvare och kommunen största arbetsgivare är ett bryggeri.För besöksnäringen har man en spökstad att erbjuda.

Det tog ungefär 100 år att tömma den ekonomiskt lönsamma malmen i Grängesberg. Med dagens högteknologiska gruvbrytning skulle det ha gått på kanske bara 10 år. Eller högst 20. Och med en minimal arbetsstyrka, jämfört med med den tid då ordet bolaget var synonymt med anställning och arbete.

Kaunisvaara
Ett av mina nästa jobb som journalist var att resa till Kaunisvaara i Norrbotten för att skriva om arbetslöshet. Oljekriserna följade på varandra och i stora delar av Europa var 1930-talets massarbetslöshet plötligt tillbaka.

I den lilla byn Kaunisvaara, som betyder det vacka berget på finska, var arbetslöshsten hög och utflyttningen stor. År 1960 var befolkningen 260 personer. I slutet på 1970-talet hade den mer än halverats.

Jag intervjuade gubbarna på byn, som skämtsamt sa att siste man släcker lyset. Med den djupa lågkonjnkturen i oljekriserns spår  hade LKAB just beslutat sig för att skrinlägga den planerade malmbrytningen. Malmbrytningen hade varit byns och ortens stora hopp. De skulle skapa ny jobb.

Idag har Kaunisvaara kvar 66 invånare. Och nu är Kaunisvaara hett. Det är inte tack för ett återuppvaknat intresse från LKAB. Det är tack vara den nya mineralprospekteringslagen. Den har skapat en Klondykestämning och ett sug efter svenska mineraler bland  både utländska och inhemska aktörer.

Det letas mineraler som aldrig förr. Gamla gruvor växer och nya kommer till. Idag pågår gruvdrift i 15 gruvor i Sverige. På olika stadier planeras drift i ytterligare 20 gruvor, som Ersmarksberget, Blaiken i Sorsele, Fäboliden  i Lyckele, Evagruvan i Glommersträsk, Vindelgransele, i Rönnbäcken i Tärnaby.

I Kaunisvaara är det det kanadensiska företaget Nortlands Resosurces som intresserat sig för för järn och kopparfyndigheterna. Volymen beräknas till 250 miljoner ton. Och Nortlands Resources ser skalfördelar med att bryta både i Kaunisvaara,  Tapulivourma och Sahavaara, och även i Kiruna.

I Kanunisvaara har den första gruvan öppnat. Arbetskraft håller på att rekryteras. En del från regionen, en del från orter söderut. En del är gästarbetare från Ryssland, Finland och säkert också Kanada med tiden.

Och Kaunisvaaraborna då? Delar av byn byn har expropierats eller kommer att göra det. Ett 20-tal hus skall bort och de boende ska ha flyttat sista kvartalet 2013. Husen står i vägen för stora ekonomiska intresen. 500 miljarder är fyndigheterna värderade till, medan dagens prisnivå på metaller. Markersättningen till byborna motsvarar ungefär en tiondels promille av den summan.

På sin hemsida skriver Nortlands Resources att järn och kopparfyundigheterna i Kaunisvaara räcker i 19 år och att de förväntas generera ett starkt kassaflöde. Man säger också att Bolaget redan har lyckats sälja de första sju årens produktion i så kallade ”off-take agreements” till tre kunder: Tata Steel med huvudkontoret i Mumbai, Indien. Det Londonbaserade Stemcore (med den 5:e största omsättning av alla företag i England förra året). Standard Bank som är en av Sydafrikas fyra största banker.

Hur mycket av de 500 miljarderna som år 2030, när hissarna ner till det vacka bergets gruvschakt stannat för gott, hamnar i Kaunisvaara, Pajala,  Norrbotten och Sverige kan man bara spekulera i. Men utan alltför äventyrliga gissningar handlar det den lilla delen.

Modern gruvdrift är i högsta grad kapitalintensiv, inte arbetsintensiv. Till en inte oväsentlig del kommer  arbetskraften att bestå av inhyrda och influgna specialister som betalar sin skatt i andra länder. Till en annan del av gästarbetare, som betalar sin skatt på annat håll. Och Nortlands Resources har knappast tänkt sig att betala någon bolagsskatt i Sverige.

Och därtill kommer  kostnaderna. Kostnaderna för staten att bygga infrastruktur i form av vägar och järnväg för  forsla malmen i  Narvik. Kostnaderna för olika ingrepp på miljön. Och kanske de kostnader för miljö och turism som som kanske skulle kunna illustreras av ett namnbyte på byn Kanunisvaara, Det vackra berget, till något mera passade påminnande om när gamla Grängesberg blev Spökstaden.

Och slutsatsen
Jag förstår att ni inte bjudit in mig för att prata som en före detta journalist. Antagligen är det för min profession som professor i nationalekonomi och för den artikel som jag skrev på SvD Brännpunkt tidigare i höst.

I mitt yrke studera jag hur ekonomisk tillväxt skapas i företag, i regioner och i länder. Tillgång till mineraler är viktigt. Det måste understrykas. Men slutsats man kan dra är att förmågan att skapa kunskap är central för ekonomisk tillväxt.

Men låt mig ta ett exempel: År 1960 hade Jamaica och Hong-Kong båda en nivå på BNP per capita som motsvarande 20 procent av nivån i USA. Fram till år 2000 växte Jamaica med en takt av 0.2 procent per år, jämfört med 5.5 procent i Hong-Kong. Det resulterade i att Hong-Kongs BNP per capita steg till 80 procent av den USAs nivå år 2000, medan Jamamicas föll ner till 11 procent. (Idag är Hong Kong i princip ikapp USA)

Jamaica är en typisk råvaruexportör, där de viktigaste exportvarorna är bauxit, socker, kaffe, mineralolja och rom. Hong-Kong exporterar bara en liten andel råvaror och då främst pärlor. Huvuddelen av exporten är högt förädlade varor inom bland annat elektronik samt maskiner.

Kunskapsexportören Hongkong har omkring 3 procennts arbetslöshet idag. Råvaruexportören Jamacia har  över 20 procents arbetslöshet för unga män och över 30 procents arbetslöshet för unga kvinnor.

Liknande exempel kan flerfaldigas. Vid export av råvaror är det bara en liten del av det slutliga förädlingsvärdet som stannat i det exporterande landet. En kaffebönas pris när det skördas på ett kaffefält i Jamaica är bara någon procent av dess värde när vi köper en mugg kaffe på StarBucks. Men när Hong-Kong säljer avancerade datorprogram stannar en stor del av värdet kvar i Hong-Kong.

Så ser matematiken också ut också ut när kalkstenen lämnar hamnen i Storungs på Gotland eller  när järn och kopparmalmen från Kaunisvaara lämnar hamnen i Narvik på väg till Tata Steel, Stemcore och Standard Banks. Den prima svenska råvaran skeppas till till världen för att bli allt lönsammare i olika förädlingsvärdessteg.

Vad göra?
Även om SGUs generaldirektör säger att, jag citerar ”Att man bara skulle kunna kontakta SGU för att få veta vara Sveriges guldfyndigheter finns vore trevligt men så enkelt är det inte” (Svd Brännpunkt den 16 November)

–       och att det i genomsnitt tar 8-10 år för att få starta en ny gruva så domineras denna process av kortsiktiga intressen.

Ett starkt argument i debatten om de nya gruvorna och kalkbrotten är jobben,  oavsett om  detta långsiktigt hotar att äventyra dricksvattnet i Bästeträsk och Vättern, hela rennäringen  i Vapstens sameby eller den lokala turistindustrin och jordbruksnäringen i olika regioner i Sverige.

Mot allvarliga miljörisker, naturvärden, nya starkt framväxande näringar som turism eller  viktiga traditionsbundna näringar som renskötsel står framför allt det goda kassaflödet hos gruvbolagen. Det handlar om enorma miljardbelopp. De kortsiktiga lokala jobben är är ett bra trumfkort för de multinationalla företagen som inte har något intresse kvar i bygden när de lämnar ödelagda marknaden efter 10-15 år. Då är också jobben slut.

Gruvexporten finns med i den svenska exportstatistiken och ytligt sett kan den förefalla som en viktig källa till vår välfärd, men synar man siffrorna noggrant hittar man mycket jamaica-likande effekter. De som förädlar råvarona och tjänar de stora pengarna finns inte i Kaunisvaara, Tärnaby eller på norra Gotland.

Därför borde det krävas att alla som på ett eller annat sätt på både kort och lång sikt berörs av mineralbrytningen blir viktiga parter i förhandlingarna. Därför måste det vara självklart att det skall vara de långsiktiga intressena och det långsiktiga hållbara som bestämmer. Därför skall händelser som katastrofen med det förgiftade vattnet i  Talivaara, i finska Kotkamo, aldrig ens ha en sannolikhet att kunna inträffa.

Mineraler är och förblir en viktig del i den svenska ekonomin. Mest just därför kräver också varje beslut noggranna analyser hur hela samhället påverkas. Inte bara kasssaflödet hos de multinationella bolagen.

SGU säger att det finns gott om mineraler i Sverige och att de räcker i 1000 år. Då behöver man inte bryta just där det finns stora intressekonflikter. Det borde de svenska myndigheterna vara en garant för. Nationalparker måste fredas från de kortsiktiga explotörerna. De måste fredas från kortsiktiga mål i de ekonomiska konjunkturerna. De måste fredas med strängaste lagstiftning från klåfingriga lokala och  nationalla politiker. De måste vara fredade för att tillvarata nuvarande och framtida generationers intressen.

Man brukar säga svenska mineraler är som Norges olja. Men medan oljepengarna rinner in i den norska statskassan och används som grundplåt för framtidsinvesteringar försvinner avkastningen på våra mineraler ut i den globala ekonomin. Kvar blir allt fler spökstäder och vattendrag förgiftade av ohälsosamma tungmetaller och andra minelarämnen tusentals år framåt i tiden.

Hans Lööf, professor i nationalekonomi vid Industriell ekonomi och organisation, KTH

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Warning: fsockopen(): unable to connect to www.sweetcaptcha.com:80 (Connection timed out) in /storage/content/86/151286/17nov.se/public_html/wp-content/plugins/sweetcaptcha-revolutionary-free-captcha-service/library/sweetcaptcha.php on line 71 Couldn't connect to server: Connection timed out (110)